into dust
man borde sluta springa slalom och kanske ta tag i att fatta pennan för att tänka tillbaka på gamla kp-tidningars brevvännsuttryck. jobbigt ord det där blev, brev-vänns-ut-tryck. nåväl, här är jag igen, angelina om någon minns mig då jag nog kan vara bland den obloggigaste bloggaren. ännu ett jobbigt ord, o-blogg-igaste. jag måste få lov att säga att tanken var god från början, den var stor och expanderande, gyllene och alldeles kreativ men någonstans på vägen hälsade kanske verkligheten på eller kanske en helt vanlig tröttsamhet steg på. jag vet inte. och vad spelar det för roll, egentligen. men som sagt, här är jag igen.
plötsligt kastas löven ifrån träden och regnet piskar i takt med dem. det blir strumpbyxor, så stora koftor som möjligt, stickade klänningar och knästrumpor därtill. hösten är här och den välkomnar mig emd en välbekant röst. jag orkar inte riktigt ta ställning till om jag är redo för den eller inte, visst kan den vara mysig men den innebär också att hela sommaren redan passerat med all dess lyckorus. med höst kommer alltid problem och det där med verkligheten, den gör sig verkligen välkänd när hösten slår till, det vet vi alla. iallafall vi som nyss kommit ut i den stora världen, den där som ska ta oss dit vi vill och lite till, lite längre, till det lite bättre. vi får se vad ödet har förutbestämt. vi får se.
vi får se, vi får se. nu blev det nästan överkurs. jag har inte ge allt för mycket, måste låta det här bloggandet smälta och ta sin tid. för tid har jag. vi låter det vara en stund nu. vi låter kvällen sjunka in tillsammans med en film och ensamhet. så, tack för mig och välkommen tillbaka till mig själv.