I'm feeling younger, it's better than wiser

utan att egentligen ha någonting att dela med mig utav skriver jag någon rad eller två. mest för att blåmärket nu nästan är borta så det föregående inlägget känns inaktuellt, men också för att jag inte börjar jobba förens om två timmar, har redan har ätit och alltså därmed är sysslolös. eller kanske inte riktigt, jag måste vila mig en stund innan så strax, alldeles strax ska jag krypa ner under täcket och sluta ögonen. men inte riktigt ännu. jag har ju fortfarande de där raderna att fylla ut. jaha. annars då? jag är väl fast i jobbträsket igen. iallafall fram tills nästa helg, därefter har jag ingenting nämnbart att förbereda mig på. alltså, därefter är jag arbetslös, igen. jag blir det sådär emellanåt eftersom jag bara rings efter när det behövs. men den senaste månaden har de behövt mig en hel del. vad blir det? en nio nätter har jag nog fått ihop. eller den senaste månaden, de senaste två veckorna blir det väl snarare. hur som helst, iallafall nio nätter vilket nästan resulterar i niotusen. åh. då känns det så värt det. för alla vänskapskreter och förhållande jag måste sätta åt sidan när jag går in i min parallella vuxenvärld som arbetande och slitande kan jag snart, återuppta älska och vara med, ja snart, så snart jag känner att ekonomin stabiliserar sig. ni förstår, jag reser, långt långt bort i januari månad. och budgeten till det där resandet är tänkt femtiotusen. jag har nästan kommit dit hän, men inte riktigt än. och inte förens jag har gjort det kan jag andas ut och faktiskt våga tacka nej när de ringer och frågar ifall jag vill jobba fastän jag egentligen inte vill och egentligen är relativt upptagen oc bortlovad. jag vågar inte riktigt än. ännu känner jag inte att jag har mitt på det torra. men en vacker dag, och gud så vacker den kommer att vara. inte för att jag inte trivs som arbetande och slitande, det gör jag. mitt jobb förgyller verkligen min vardag. men jag saknar mitt liv. det där sociala. den där pojkvännen som så ofta försummas. jag saknar honom. men en dag, en vacker dag.

förövrigt om jag ska slå till med lite onödig fakta om mitt nuvarande humör. jag är lite på bristningsgränsen på grund utav sådana där löjliga i-lands problem. men faktiskt, så hittade jag min drömkappa inatt, alldeles sådär plötsligt i en tidning. bara sådär. och till min stora förvåning kom den ifrån inidska. jag blev som förtrollad. åkte in till kristianstad för att fullkomligt kasta mig över den men blev, som vanligt, efter ett magasinuppslag besviken och ledsam. den var ju inte alls som på bilden. den såg ju inte alls ut på mig som på henne. tydligen hade hon långa ben. jag korta. tydligen hade hon korta armar. jag långa. tydligen kunde hon ha min drömkappa. jag inte. se där ja, dagens i-landsproblem men det bryr inte jag mig om, för, jag kommer drömma om den där kappan. imorgonbitti. för inatt är det arbete som gäller.

herrgud vad det finns idiotiska människor. jag skulle vilja slå dem allihopa, och speciellt en, just nu. och en sak till, herregud vad jag hatar rödvin. finns inget värre och jag kommer för all framtid att, oavkortat, hata rödvin.

snacka om framtidsvisioner idag. jag har just suttit och skrivit ner en lista på alla de platser i sverige som erbjuder mig socionomutbildningen när jag kommit hem från vietnam. eller, erbjuder är kanske fel ord, jag kanske inte blir antagen. men, de erbjuder iallafall, kanske inte mig, men ja, ni förstår. hur som helst. det är de platser som följer, lund, göteborg, stockholm, karlstad, örebro, jönköping, umeå, norrköping, växjö, kalmar, gävle, hudiksvall, norrtälje och östersund. hjälp. framtidsvisioner var det ja. stora är dem, många är dem och långt borta är dem. men det är förvisso det man pratar om dagligen. jag vill bort. långt bort. men när man väl sitter här med facit i handen, hur långt bort man faktiskt kan komma, klumpar det ihop sig i magen och man känner bara för att krypa ihop i mammas famn, alltid bo hemma, och aldrig gå utanför dörren. stockholm, göteborg. stora städer. stora, stora städer. vad är jag van vid? allting smått. liten, mindre, minst.

jag vill till lund. jag vill bli antagen i lund. börja mitt storstadsliv där, ta mina första kliv där. sedan, om jag vill, ta mig lite längre bort och sedan lite längre bort igen. okej, göteborg känns också spännande, och många städer därtill. men alldeles, alldeles ensam? i över tre år? i örebro har jag lite nära och kära, liksom lite att luta mig på. men örebro? att bo i en stad som börjar på den sista bokstaven i alfabetet? det har jag aldrig tänkt på hur det skulle kännas.ska det vara en verklighet om ett år?

ja, om ett år, det är verkligen om ett år. om ett år behöver jag inte tänka dessa tankarna. om ett år är jag redan antagen någonstans och kanske därmed förflyttad. ja, kanske sitter jag där uppe i de norrländska skogarna i umeå och läser om människans beteende . kanske, ja kanske. om ett år.