I'm feeling younger, it's better than wiser

ändstationen är nådd och jag håller fast vid normaliteten av att inte krypa ihop till både famn och blödighet. jag börjar undra ifall orden satt fast i en oändlig melankoli men börjar stakande formulera framtiden i ren magi. det som vore var det som fanns, och det där med att finnas strosade samman med att vara. jag fragmenterar, dissikerar och mynnar ut i en onödighet och undrar om det finns någonting bättre att sträva utefter? jag bytte härromdagen ord med den stora skuggan i mitt liv genom att åka mil förbi och känna blodet pulsera och väckte medvetet känslan innanför själen till liv. vi talade om att vara klar med, prata ut om och att dela med sig utav men jag tror jag stannar i denna lycklighet en stund till och gör som alla andra naiva individer och hoppas på det bästa. jag orkar inte med att ta skada av den svartvita samling som han kallar roman och vill inte heller förtälla innehållet fastän han satt frågande mitt emot.