I'm feeling younger, it's better than wiser

                                               

ja, det var ett tag sedan sist och jag vet inte ens var jag ska börja. jag har fasat för den här stunden när jag ska ta tag i att skriva om studenten som dåtid, ta mig tillbaka, för jag vill så gärna att den ska vara nu, om en vecka, och vara förevigt. den bästa studen i mitt liv. alla skratt, all kärlek, allt oväntat, så många känslor att det pirrar i magen, fortfarande. jag har verkligen aldrig haft så roligt i hela mitt liv, och, jag tvivlar på att jag någonsin kommer att ha det igen. men, faktiskt, så vill jag inte det heller. jag trivs så bra med att tänka tillbaka på studenten som det bästa i mitt liv, för, all ångest jag känt inför den och fortfarande gör glädjer det mig att det för mig är en bra stund, trots negativa konsekvenser. för nu är det så, att nu står jag här, barfota, med världen framför mig. säkerligen kommer det gå bra, det har det gjort hitintills, men, jag är ensam, utan säkerhetslina. utan klasskamrater och deras stöd, utan lärare och deras stöd.

dagarna precis efter studenten brast vad jag så länge satt åt sidan, tårarna rann och det spelades sunday, bloody sunday på repeat och bara det säger en del. jag tog fram min gamla skiva ifrån förr och den spelades dag in och dag ut. det slog mig, det var över nu.
nu har veckor passerat och jag är väl egentligen i samma stadie som dagarna efter men jag tar det nu med en nypa salt. det är så otroligt sorgset att allting är över, och en liten del utav mig kan fortfarande inte tro att det är sanningen, detta är bara på låtsas, den här vuxenfasaden man har nu. men, trots den lilla delen utav mig tror jag att jag faktiskt nu insett att såhär är det, skolan är över, iallafall c4, en annan skola väntar men dessförinnan är det jobba sommar in och sommar ut, höst in, höst ut. men som jag skrev i så många mössor under champagefrukosten, jag kommer aldrig att glömma dig. det finns så många människor som de senaste tre åren präglat mitt liv, medvetet eller inte, men Ni kommer att förstå, jag kommer att hålla kontakten med er och det kan hända att vi inte sagt mer än tre ord till varandra på dessa år, men, nu kommer dem. jag nämner inga namn så har jag inga namn nämda, men, det finns namn. många namn. jag älskar er.

det är upp och ner nu och jag kan inte ens ta mitt eget råd om att ta en dag i taget. det har hunnit i fatt mig nu. den där gigantiska ångestklumpen som tänker inbefinna sig i min mage nu de resterande dagarna som innebär att det jag faktikst är bäst på inte exiterar längre för min del. skolan. det man hållt på med hela sitt liv, där man har växt upp, formats, den finns inte längre kvar. man får säga sitt adjö, ta det där stora klivet ut i livet, och säga, hej här är jag. vad vill du ha mig till, vad vill du göra med mig? att jag faktikst har mina kommande år planerade spelar mig ingen roll. de kan slänga sig i backen så vitt jag vet just nu. vad jag tänker på är människorna. jag vet att mitt liv kommer att reda ut sig, ibland till det bästa, ibland kanske inte. men det är inte det som irrar runt i mitt huvud just nu. elin, sara, petra, tobias, isabella, rasmus, manilla, hamsus, myh, kejsan, anton och alla, alla, alla andra underbara människor jag på något sätt snubblat över under mina år som skolande. jag vet, kontakten ska hållas, brev kan skrivas, resedagböcker kan uppdateras, men ändå. framför mig har jag en hel sommar samt höst som består utav jobb, jobb, jobb för att i mitten utav januari ta mig till min dröm, asien. och jag kommer att jobba ihjäl mig och tappa kontakten med allting som inte har med nattpatrullen på möllebackshemmet att göra. suck men sant.

nu börjar tårarna falla och jag orkar inte, jag vill inte. det ska vara glädjehopp och rysningar nu. och jag vet om att även den känslan kommer krypa sig in i min kropp och göra sig välbekant för det är ju faktikst imorgon jag har längtat efter varje dag i tre år nu. champagnefrokosten och omfamningar, tårar i ögonvrån men att fnittra bort dem och säga, nej, inte än. avslutningen och många tjohej för man kommer att känna sig som en stolt mamma som tittar på sina barns föreställningar, det är ju ändå c4. skolan att skryta om. lunchen, tal, minnen, nostalgi. utspringning, skrik, glädje, skutt, hopp, sång, dans. möte med familjen, åkning utav flaket som lyckades fixas trots övergivna hopp. åh, kvällen. hemma i trådgården, hemma hos sara. ja, allt, det går ju inte ens att förklara känslan hur mycket man längtar egentligen. jag vill inte ens förklara den, jag vill bara uppleva den, nu. ja, som sagt, upp och ner, för tja, cirka fem minuter sedan föll tårarna som floder nerför mina kinder och jag tänkte aldrig, jag vill inte, det går inte, jag får inte. nu tänker jag, jag vill, nu, jättenu.

åh

sjung om studentens lyckliga dag
låtom oss fröjdas i ungdomens vår
än klappar hjärtat med frisk slag
och den ljusnande framtid är vår
inga stormar än
i våra sinnen bo
hoppet är vår vän
och vi dess löften tro
när vi knyta förbund i den lund
där de härliga lagrarna gro
där de härliga lagrarna gro
hurra!


det blir nog bäst om jag bara är tyst nu och väntar in morgondagen så kommer den leda mig rätt