the wild
det har varit konstiga dagar på sistone. dagar som jag inte förstått, förstår eller någonsin kommer att förstå. nu är det tydligen bra igen, normalt, så som det brukar vara. jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. ska jag vara glad eller ledsen? jag antar att jag borde vara glad. han har ju gjort ett val som var till min fördel. men var det värt det, undrar jag. för nu mår ju jag som jag mår, och hur mår du, egentligen. jag vet inte. du svarar, jag vet inte heller. men då undrar jag var sanningen ligger. låt mig gissa, vi vet inte. det är en sådan där, du rubbar min existens grej. föresten, jag älskar dig.
jag skulle kunna berätta lite om vad som hänt de senaste dagarna, vilka ord som har passerat, vad som har gjort och vilka som ville göra vad. men jag vet inte det heller. jag tror jag har levt i en bubbla den senaste veckan. en sådandär inte alls bra bubbla som är alldeles skör och kan gå isönder hur lätt som helst och gör den det så faller bara tårarna, hejdlöst, och den som stötte till en, helt utan anledning eller mening står med vidöppen mun och undrar vad hon gjorde för fel.
det var en gång ett liv som saknade spänning, hejdå det livet och hej detta livet
fast, var det de jag önskade mig? jag hoppas inte det. förlåt gud isådana fall. får man reklamera?
nej men om jag skulle ta och sluta klaga, mamma och sven ropar ju ändå nu att det är mat, korv i bröd, okej, jag gillar inte korv, men bröd är gott och lite sällskap är gott. så, nej, nu ska jag nog sluta klaga.
Kommentarer
Trackback