and i miss you, alot
förlåt. jag hade mer att berätta men tanken nådde inte fram till yttersta delen utav kommunikationen. den hann inte med. hur som helst ringde min telefon igår, först hem, och sedan till mobilen. det var ett så välkänt nummer men det stämde inte. sara hem. nej,det stämde inte alls. min käraste, finaste, underbara sara är förtvivlande nog i valencia och har varit där ett tag nu, vilket innebär att hon lämnat mig alldeles ensam i kalla sverige i åtta veckor. dum som hon är. men hur det än var så var det just det nummret som hade ringt mig. två gånger till och med. tankarna rusande och förvrängdes ganska snabbt till bilder föreställandes det allra västa. jag fick ont i magen. johannes, nikolas, anna. eller kanske till och med sara. jag bad till gud att ingenting hade hänt. jag drog mig ett djupt andetag för att ringa upp, skulle det vara, ja, så ville jag inte bara inte höra. två, noll, noll två.. anna larsson, hörs det ifrån andra sidan luren. ja, hej, det är angelina. och den där rösten i andra sidan luren låter plötsligt hur glad och upprymd som helst. magontet släppte, nu kunde det ju inte vara några utav de där hemska tankarna. nej, så var det inte, utan, till min stora lycka visade det sig att dagen som sara kommer hem ifrån valencia är familjen larsson uppbokade på annat håll så anna undrande ifall jag kunde ta mig an sara denna dag. alltså, det hon frågar mig är om jag vill träffa och ta hand om människan i fråga som jag har saknar dag in, och dag ut, då, i två månader. självklart sa jag och börjar genast tänka på vilken underbar kväll vi ska ha. och hade det inte varit för att jag faktiskt jobbade inatt så är sannolikheten att jag hade drömt om den ganska stor. för, min käraste fina, underbara sara, henne, ser jag fram emot att träffa igen.