i hear the drizzle of the rain
to be gone och better be. jag gungar i takt med tonerna. fram och tillbaka. till och med i sidled. det är jag och anna ternheim ikväll. det bara kändes som en perfektion. och mycket riktigt, så var fallet. samtidigt som denna rad skrivs tar den fjortonde sekunden slut och det dansas in på i´ll follow you tonight och mitt huvud dras tillbaka till fredagen. jag drar fingrarna genom håret och placerar det bak öronen och tänker tillbaka. vad så lite kan göra så mycket. både på gott och ont, som vanligt. men jag kan ändå ingenting annat än le. det kittlas i magen som så ofta när den där sociala sidan hos mig tittar inom. och jag som så ofta blir kär i både känsla, lukt och det även det uppenbara går som på moln även såhär, två dagar efter. människor! människor alltså! att de kan få en att må så bra! jag blir som i extas, och helt utan anledning egentligen. men det är allt för ofta jag sitter hemma med tårar i ögonvrån och tänker tillbaka på stunder som varit och människor de delats med. i fredags var jag tillsammans med många utav dem igen. jag är som nyförälskad. som vanligt när vi återses.
ni hade skrattat åt mig om ni hade vetat hur länge jag knåpat på dessa meningarna här ovan men det blev så mycket tankegång tillbaka till det förflutna att jag bara ofrivilligt drömde mig bort och glömde verkligheten för en stund. och bara för det, måste jag stänga ögonen och lyssna till this lullaby med queens of the stoneage och kathy´s song med simon and garfunkel. anledning till varför är alldeles för vag, vacker och euforisk att berätta om men sandstrand, fjärilar i magen och regndroppar är involverat och mer än så behöver inte minnet berätta fören jag är långt, långt borta och tillbaka där igen.
jag måste ta en paus ifrån all min känslomässighet och komma tillbaka strax igen och berätta om det som var tänkt att berätta om, fredagen. tills dess mina vänner, ni finner mig i drömstadie uppträngd mot min vägg, nynnandes, inom sju sekunder.
Kommentarer
Trackback