seven impossible days and to good to be true
jag har en magkänsla utan dess like och lyssnar på gamla män med mörka röster för att förstärka denna. som alltid lyckas mina skyhöga förväntningar på tillvaron dra mig ner på botten och fastän ögonblick stramar i mina mungipor och får mig att trivas verkar dem inte räcka till för att förändra dagens syn på världen. jag hatar de här dagarna som förändrar allt, som kan begära en på hela ens identitet, helt utan att fråga. jag kan känna ånger men ändå inte helhjärtat. saken står iallafall klar i att jag lever med ständig ångst som inte verkar hitta ett botemedel. den har sett verkligheten och vet hur det skall komma att bli. ännu en gång kryper ensamheten på och den där lilla livsglädjen som håller en uppe leendes halva nätter är som bortblåsta och steg att gå brevid är gömda i ett förflutet fragment. mannen är ulf lundell.
Kommentarer
Trackback