no colors anymore i want them to be black and don´t criticize the things you can´t understand
i en dimmig förmåga talar jag om kunskap men faller mest hejdlöst och landar i en undran och ett hopp om önskningar i all dess bisarra verklighet. jag känner mig rostig och reflekterar över enkelhet samt förutsägbarhet. säg mig om livet då vore värt att leva trots att det är en sinnesställning som attraherar.
Kommentarer
Trackback