with beady black eyes the bluebird has died, it's feathers have dried, it couldn't survive from the winter's grasp, nothing ever lasts. but you and i know the seasons are slow, the rivers they froze, the wind always blows down all our dreams
jag grämer mig fortfarande i framtid och samtid för att negligera den egentliga känslan i något slags sorti i symbios med finporslinet som dammigt nog får befinna sig längst in på hyllan. jag kan tänka på en stad många gånger om dagen, nu tänker jag på två. det luktar mat nerifrån och jag önskar att lycka vore annat än att det luktar mat nerifrån men nätter drar mig neråt och jag suktar efter yta och den ickeabnormala andningsgestalten. jag går steg förbi den där existensen för att hitta gemytlighet som präglar vindar ifrån förr.
Kommentarer
Trackback