underjordens hemlighet
jag levde som ovan moln och lät djupa andetag fallera i en evighet. jag pustade ut i ett fåtal dagar för att åter hamna i denna febrila förberedelse för inget annat än livet självt. att motgång går hand i hand med undergång och lurar bak vart gatuhörn är för mig den enda lärdom att göra till vetskap, men hur kommer det sig då att jag känner denna nedslagenhet? jag hamnar i blåsoväder, mitt huvud värker och det hopas ångest i en tom sådan blick. jag kan inte omvandandla den till vad somliga påstår vara konstruktivt eller optimalt och landar då i en apati. vad är det med lycka som gör den få förunnad? vad är det med smärta som gör att man slår sig till ro? det rör sig runtom och jag ser världen sätta steg framför de andra och lämna mig här bakom. den dag andetag upphör låter jag det sjunka in. jag avser det väsentliga och försöker motivera det till en nödvändighet men hamnar ändå på den ruta som slog mig i ansiktet först utav dem alla. att medvetet skada för att vinna självmant. jag skriver skrivna ord för att bejaka den sida av bäcken där gräset alltid är grönare och jag en gång satt.
Kommentarer
Trackback