jag svamlar en söndagskväll
jag fällde tårar under snöfyllda bjälkar. tiden kändes vid men lever dock i en annan division. vi kastar sorgen åt sidan för att ta världen med storm. jag tittar mig själv över axeln och förstår ännu en gång tjusningen med det förflutna. det finns en mörk och dyster man som präglar min vision. det finns en lidande och omsorgsfull kvinna som betyder allt i det liv jag lever. jag önskar inte nätterna vara fler och inte heller dagarna vara längre. jag längtar efter visdomsord och kvällar då drömmar känns vidskepliga och realiteten bör vara eufori.
Kommentarer
Trackback