jag trodde jag fann dig men du var någon annanstans
både du, jag och dem som såg på vet varför dessa dagar varit mer påfrestande än andra. det ligger söderslagna bevis mitt här framför och jag försöker desperat hålla ihop med mina bara händer det som inte går att laga. jag har gömt mig i den vrå att rymmas i för att mobilisera den ensamhet som uppstod men ändå smärtar saker ifrån förr i detta samtida nuet. att motbevisa gör ingen nytta om känslan ändå slagit sig till ro. med tårar i ögonvrån satt jag i en trappa och lät dem falla, kanske kändes livet mer orättvist just då men jag anar ändå dess ärlighet. det finns ett talasätt om skadad sådan glädje och jag undrar febrilt om det är så han känner. jag kan fortfarande drömma drömmar om omöjligheten av oss två men jag vet när jag vaknar att det är banalt och så långt bort som på andra sidan jorden.
Kommentarer
Trackback