this weekend
dagen utav sanningsenlig död mynnade ut i champage och en hotellnatt. det var mörka vidder vid en månbelyst kyrka och jag behöver inte säga mer än vad som krävs för att få dig att förstå. kom bara närmre och du får mitt hjärta. och så log jag. det var attraktion i ren och skär vänskap men även i denna vanebild utav verklighet grydde plötsligt morgon och jag hörde en bekant röst inte långt bort, nästintill min sida och alldeles för nära och jag rös genom kropp och själ men mest hjärta. det var som att sitta mitt emot dig igen. du stängde dörren bakom honom och jag fick luta mig mot din panna en sista stund. du är och förblir min bekämlighet. glåpande steg togs som liksom tillbaka i tiden och i ren dejavu satt jag snart mitt emot en annan som tröstade mig med mat och fumlighet denna dag som så många andra gånger präglades utav kvällen innan. jag försatte mig sedan i samma situation i det hem jag nästan vill benämna som mitt eget efter veckor som dessa och plötsliga flödade det konsumtion utav det allra ädlaste ännu en gång. det blev en ovanvåning för att hålla vid tradition men dock denna gång utan högljudd ångest och skvaller som tidigare nämnts. jag nöjer mig med obefintliga minnen och fastslår ännu en perfektionerad samling utav dagar trots att de härdat både inre som yttre.
Kommentarer
Trackback