I'm feeling younger, it's better than wiser

solen skiner och jag ser grässtrån.

varken i drömmen eller verklighet levde du upp till mina förväntningar och i förvandlingen blev du någon annan men den du vill vara. jag vet varför tårar rann men succesivt lärde dem sig också att leva. det förgångna är svårare att förtränga än att bearbeta ett förflutet. att platser var samma som våra, att rekvisitan var den samma som min egen, det var svårt att se, det var svårt att svälja. men trots att himlen nyligen öppnat sig lever jag mig igenom denna nyfunna dag.

jobbig sådan dag. fina sådana flickor. tacksam sådan jag.

men sålänge det inte stormar.

både du, jag och dem som såg på vet varför dessa dagar varit mer påfrestande än andra. det ligger söderslagna bevis mitt här framför och jag försöker desperat hålla ihop med mina bara händer det som inte går att laga. jag har gömt mig i den vrå att rymmas i för att mobilisera den ensamhet som uppstod men ändå smärtar saker ifrån förr i detta samtida nuet. att motbevisa gör ingen nytta om känslan ändå slagit sig till ro. med tårar i ögonvrån satt jag i en trappa och lät dem falla, kanske kändes livet mer orättvist just då men jag anar ändå dess ärlighet. det finns ett talasätt om skadad sådan glädje och jag undrar febrilt om det är så han känner. jag kan fortfarande drömma drömmar om omöjligheten av oss två men jag vet när jag vaknar att det är banalt och så långt bort som på andra sidan jorden.

robyn ska till roskilde och som erika wahlström hade sagt, jag med då.

kofferten det är jag. i mig har både jag och andra stoppat in vad vi hittat på vägen genom livet. både små ting och stora händelser har funnit en plats i mitt gränslösa inre. ibland har stora tankar vräkts in och jag har varit tvungen att liksom sträcka på mig för att få plats med dem, men också för att genom min nyvunna längd bättre kunna överblicka den dammiga vind som kallas min värld och där jag sedan länge befinner mig. ibland tar någon tag i mig och flyttar mig en liten bit, för att så småningom sätta ner mig lite omskakad i ett annat hörn på vinden. ett annat hörn, men alltid samma vind. med åren har jag blivt både nött och sliten och mina lås fungerar inte alltid så bra. allt oftare händer det att det ena eller andra oförmodat öppnar sig, och ut glider ett par ting eller händelser ur mitt stora innehåll, livsinnehållet. någon kommer förbi plockar upp bitarna, tittar på dem, kanske till och med använder dem ett tag. men förr eller senare stoppas de tillbaka in i mig, en smula dammigare och mer slitna men samma bitar med samma tomrum inom mig att fylla. på min utsida har man stämplat namn på stora orter, små platser, namn som jag sedan länge glömt betydelsen av. man har också satt etiketter på min breda rygg där man talar om att jag är bräcklig, "fragile", att jag skall aktas för stötar och att jag är ömtålig. på den senaste påsatta klisterlappen står något helt annat nämligen kontrollerat gods. först visste jag inte riktigt vad det betydde. jag tog fram bitarna en och en eller högvis ur mitt innersta, dammade och fejade in i minsta skrymsel, men hittade inget gods. bara bilder av människor, ting, händelser, värderingar. gamla livsstumpar som legat i fred i många år vred sig i vånda när jag tummade på dem. stillnad, rofylld lade jag var sak på just sin egen plats igen och drog till mitt lock. nu vet jag att många gamla koffertar kan inom sig ha enbart kontrollerat gods. hos mig ryms innehåll- livsinnehåll. den som klistrade på mig den sista stora lappen tittade inte efter tillräckligt noga, försökte inte att förstå vad han såg- han bara kontrollerade. men jag drog in honom i mitt inre och där sitter han nu bland all gammal bråte och måste umgås med det han inte begriper. gamla koffertar kan ha ett rikt inre liv.

-barbro jönsson, 1980

tankar att besegra.

hade inte du varit du hade jag varit det.

det finns skillnader mellan veckor som gått och dagar som kommer. känslan att förbjuda går inte längre att ta på, och det diffusa är utrett i salig blandning utav ovälkommen realitet. jag tar dig när jag får dig men ägnar inte mer tankar åt det än något annat. en formalia av det som komma skall gör mig tankspridd och fundersam men jag tillägnar mig hellre presenterad i ren osäkerhet än åtsidosatt åt annat att behärska under obarmhärtiga tider. natten som gick lärde jag mig sådant jag redan visste i form av skamliga förslag i ett sammetslent röstsammanhang. i ren bekräftelse log en blick utav iskall blå och sådana fullföljda ord på det sätt att behaga.

ikväll finner jag det underhållande att en man, även enligt honom själv benämnd emeli alexandra svensson, inte förstår vad jag menar.

kan man göra varm chokladmjölk i stekpannan om alla kastruller ligger i disken och väntar på bättre tider?

jag läser gamla tankar i en banbrytande utåt sett säkerligen morbid dyliknande dagbok och spenderar min natt på ett badrumsgolv.

och så snöar det igen.

to be modern is to find ourselvs in an environment that promise us adventure, power, joy, growth, transformation of ourselves and the world - and at the same time that threatens to destroy everything we have, everything we know, everything we are.

marshall berman, all that is solid melts into air

det mest kärleksfulla att höra en trött sådan morgon.

det talas om att självömkan inte är attraktivt och då undrar jag spontant hur jag ska spendera min söndagkväll?

jag lever ett stökigt och o-organiserat liv med tynger spridda över golv som väggar, axlar som hjärta. jag skulle vilja måla av dig och ha hängandes bredvid mig på det enda sätt att bevara vad som kändes. det lyser i morsekoder ifrån andra sidan vägen och jag sitter undrandes precis som grannen mitt över. jag gömmer honom numera bakom gardiner baserade på minnen ifrån förr. jag längtar inte efter mig själv med en annan med dessa redan humörsvängningar som baseras på enskilda toner att reglera en hel verklighet på. en magkänsla kan tillfredsställa det behov som för egen skull inte gynnar någon annan. att ta an någon mer än mig själv känns bisarrt och nog ännu mer som en omöjlighet. jag ska därför varken bli med annan eller bilda dubbel bemärkelse. livet är nog så komplierat i ensamhet och vad vore det då inte i duo? en bitterhet speglar dessa ovan spridda ord som nog inte betyder vad du anar men jag låter dig glädjas, unnas eller fantisera. vad än som gör dig lycklig gör mig lycklig. en stund förblir en annan och jag lutar mig tillbaka. jag tog en paus för att andas och förnya vad som numera känns ålderligt. du talar om det förgångna medan jag syftar på vår framtid. det är lätt att gå om varandra med olika vägar utstakade då gud vill oss både olika ting. jag lever mig själv fortfarande lycklig i den blaséberoende värld av fabrilitet som genuint går att leva i.

idag går tankar till många och speciellt till dig.

dagen utav sanningsenlig död mynnade ut i champage och en hotellnatt. det var mörka vidder vid en månbelyst kyrka och jag behöver inte säga mer än vad som krävs för att få dig att förstå. kom bara närmre och du får mitt hjärta. och så log jag. det var attraktion i ren och skär vänskap men även i denna vanebild utav verklighet grydde plötsligt morgon och jag hörde en bekant röst inte långt bort, nästintill min sida och alldeles för nära och jag rös genom kropp och själ men mest hjärta. det var som att sitta mitt emot dig igen. du stängde dörren bakom honom och jag fick luta mig mot din panna en sista stund. du är och förblir min bekämlighet. glåpande steg togs som liksom tillbaka i tiden och i ren dejavu satt jag snart mitt emot en annan som tröstade mig med mat och fumlighet denna dag som så många andra gånger präglades utav kvällen innan. jag försatte mig sedan i samma situation i det hem jag nästan vill benämna som mitt eget efter veckor som dessa och plötsliga flödade det konsumtion utav det allra ädlaste ännu en gång. det blev en ovanvåning för att hålla vid tradition men dock denna gång utan högljudd ångest och skvaller som tidigare nämnts. jag nöjer mig med obefintliga minnen och fastslår ännu en perfektionerad samling utav dagar trots att de härdat både inre som yttre.