I'm feeling younger, it's better than wiser

i detta härhänderdetaldrignågonting-liv jag lever i den här härhänderdetaldrignågonting staden känner jag alldeles för ofta att i haven´t got too much too say. inte mycket händer ifrån dag till dag och då menar jag verkligen nästan alltid utan undantag. jag vet inte. jag var inne i den stora staden idag, understryk stora som ironiskt, köpte en vas till min, på söndag, 76åriga mormor . dock ska den in och bytas igen imorgon eftersom jag hittade en finare senare under dagen. jag köpte även en stor vit t-shirt på indiska som min adam ska få trycka på. hans klädmärkes kläder klär (ordet kläder är förövrigt ett väldigt extremt fult ord iallafall om man läser det många gånger efter varandra vilket jag gjorde nyss, men hur som) mig inte allt för bra. så, jag har bestämt mig för att han ska få ta del utav min garderob istället. mycket bättre. tyckte faktiskt han också. en alldeles egen larger than life kollektion till angelina. jisses. man blir ju nästan rörd. och för att gå tillbaka till dagen i staden köpte jag även det där pannbandet ifrån indiska som alla köpte för ett bra tag sedan, jag hade rabatt och har kommit på att den gömmer alla dåliga hårdagar som man har allt för ofta. en räddning med andra ord. och när jag ändå ska tillbaka imorgon för att byta vasen ska jag också gå inom vår kära sy-affär, var där inne en sväng idag men ville först hem och rådfråga mor min. men imorgon är dagen med stort m, eller jag menar d, var fick jag m ifrån? hur som helst, då sätts paljetterna på plats. förhoppningsvis. och kanske. om det går. tja, vi får se. men som sagt, förhoppningsvis.

jaha, då är väl egentligen den stora frågan hur jag i hela friden lyckades få fram så många onödiga och ointressanta ord om absolut ingenting. men, någonting ska man ju vara bra på här i livet. och jag tror att jag är bra på det. tydligen.

nej, eftersom min sara tvingat mig prata med henne hur länge som helst på msn iförd bara handduk fryser nu mina fötter, och resterande kropp något abnormt så nu måste jag ta tag i mig själv. laga kvällsmat och städa mitt rum innan det är dags för lite gossip girl och kanske till och med lite hidden palms. vi får se. night.

jag tror du är det finaste jag sett. jag undrar just hur länge till jag ska kunna vänta med att inte köpa dig. åh.

förlåt. jag hade mer att berätta men tanken nådde inte fram till yttersta delen utav kommunikationen. den hann inte med. hur som helst ringde min telefon igår, först hem, och sedan till mobilen. det var ett så välkänt nummer men det stämde inte. sara hem. nej,det stämde inte alls. min käraste, finaste, underbara sara är förtvivlande nog i valencia och har varit där ett tag nu, vilket innebär att hon lämnat mig alldeles ensam i kalla sverige i åtta veckor. dum som hon är. men hur det än var så var det just det nummret som hade ringt mig. två gånger till och med. tankarna rusande och förvrängdes ganska snabbt till bilder föreställandes det allra västa. jag fick ont i magen. johannes, nikolas, anna. eller kanske till och med sara. jag bad till gud att ingenting hade hänt. jag drog mig ett djupt andetag för att ringa upp, skulle det vara, ja, så ville jag inte bara inte höra. två, noll, noll två.. anna larsson, hörs det ifrån andra sidan luren. ja, hej, det är angelina. och den där rösten i andra sidan luren låter plötsligt hur glad och upprymd som helst. magontet släppte, nu kunde det ju inte vara några utav de där hemska tankarna. nej, så var det inte, utan, till min stora lycka visade det sig att dagen som sara kommer hem ifrån valencia är familjen larsson uppbokade på annat håll så anna undrande ifall jag kunde ta mig an sara denna dag. alltså, det hon frågar mig är om jag vill träffa och ta hand om människan i fråga som jag har saknar dag in, och dag ut, då, i två månader. självklart sa jag och börjar genast tänka på vilken underbar kväll vi ska ha. och hade det inte varit för att jag faktiskt jobbade inatt så är sannolikheten att jag hade drömt om den ganska stor. för, min käraste fina, underbara sara, henne, ser jag fram emot att träffa igen.

jag har spenderat eftermiddagen till vad som kan ses som en förändring. tro inte att jag är färdig för det är sällan jag är det med någonting. dock har jag väl alltid det som plan. men, jag har precis lyckats luska ut både det ena och det andra om hur man faktiskt får sin käraste anteckningslapp att skina som solen eller åtminstone sticka ut från det normala. på återseende, för, nu måste jag faktiskt sova en stund för det är jobberi för mig den här helgen. fredag till lördag, lördag till söndag.