${https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/189410/images/2008/nytt-bitmappsbild_13562916.jpg}

just som jag befarade sitter jag här nu, när klockan passerat tolv och närmar sig ett, med ångest i halsgropen. varför kan det inte bara handla om passion istället för siffror? det som gör mest ont är att det bara handlar om ynka siffror. jag pratar om framtiden inatt. det är framtiden som spökar i mitt huvud. idag har det varit en månad exakt till min tjugonde födelsedag vilket innebär att det är en månad och fyra dagar tills min livs resa tar fart, vilket i sin tur innebär att det är endast ynka drygt ett halvår kvar tills jag ska få min dröm krossad. jag sjunker ihop och blir livlös bara jag tänker på det. smärtan inom mig kan inte beskrivas vilket inte heller lyckan hade kunnat göras om den nu hade kunnat gå i uppfyllelse. jag täcker händerna för mitt ansikte och kniper igen ögonen och hindrar de där tårarna som så gärna vilja trösta mig på sitt eget lilla sätt. ikväll hjälper dem inte. liksom inte heller om ett halvår.

jag vill så gärna. jag tror de flesta runtomkring mig vet, att jag vill så gärna. jag ser det framför mig. min dröm. drömmen som så många tror jag inte klarar av men som andra tycker jag är gjord för. det går nog hand i hand det där. jag är inte redo i dagsläget, men dock väldigt öppen för att lära. om inte för att hjälpa andra i detta bisarra samhället vill jag lära om mig själv, ta lärdom utav allt det hemska som präglat mitt liv. jag vill så gärna.

åh.

kinderna är blossande röda utav upprördhet. jag lutar mig bakåt och försöker the elected lösa mina problem. det går inge vidare måste jag få lov att säga. snart passerar klockan ett och det är dags för mig att slippa ångest nattetid kan jag tycka. jag som trodde jag hade lösningen på allt. tydligen var det djupare än så.

jag hatar mitt oförskämt egoistiska djup.