${https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/189410/images/2008/nytt-bitmappsbild_13562916.jpg}

det är upp och ner nu och jag kan inte ens ta mitt eget råd om att ta en dag i taget. det har hunnit i fatt mig nu. den där gigantiska ångestklumpen som tänker inbefinna sig i min mage nu de resterande dagarna som innebär att det jag faktikst är bäst på inte exiterar längre för min del. skolan. det man hållt på med hela sitt liv, där man har växt upp, formats, den finns inte längre kvar. man får säga sitt adjö, ta det där stora klivet ut i livet, och säga, hej här är jag. vad vill du ha mig till, vad vill du göra med mig? att jag faktikst har mina kommande år planerade spelar mig ingen roll. de kan slänga sig i backen så vitt jag vet just nu. vad jag tänker på är människorna. jag vet att mitt liv kommer att reda ut sig, ibland till det bästa, ibland kanske inte. men det är inte det som irrar runt i mitt huvud just nu. elin, sara, petra, tobias, isabella, rasmus, manilla, hamsus, myh, kejsan, anton och alla, alla, alla andra underbara människor jag på något sätt snubblat över under mina år som skolande. jag vet, kontakten ska hållas, brev kan skrivas, resedagböcker kan uppdateras, men ändå. framför mig har jag en hel sommar samt höst som består utav jobb, jobb, jobb för att i mitten utav januari ta mig till min dröm, asien. och jag kommer att jobba ihjäl mig och tappa kontakten med allting som inte har med nattpatrullen på möllebackshemmet att göra. suck men sant.

nu börjar tårarna falla och jag orkar inte, jag vill inte. det ska vara glädjehopp och rysningar nu. och jag vet om att även den känslan kommer krypa sig in i min kropp och göra sig välbekant för det är ju faktikst imorgon jag har längtat efter varje dag i tre år nu. champagnefrokosten och omfamningar, tårar i ögonvrån men att fnittra bort dem och säga, nej, inte än. avslutningen och många tjohej för man kommer att känna sig som en stolt mamma som tittar på sina barns föreställningar, det är ju ändå c4. skolan att skryta om. lunchen, tal, minnen, nostalgi. utspringning, skrik, glädje, skutt, hopp, sång, dans. möte med familjen, åkning utav flaket som lyckades fixas trots övergivna hopp. åh, kvällen. hemma i trådgården, hemma hos sara. ja, allt, det går ju inte ens att förklara känslan hur mycket man längtar egentligen. jag vill inte ens förklara den, jag vill bara uppleva den, nu. ja, som sagt, upp och ner, för tja, cirka fem minuter sedan föll tårarna som floder nerför mina kinder och jag tänkte aldrig, jag vill inte, det går inte, jag får inte. nu tänker jag, jag vill, nu, jättenu.

åh

sjung om studentens lyckliga dag
låtom oss fröjdas i ungdomens vår
än klappar hjärtat med frisk slag
och den ljusnande framtid är vår
inga stormar än
i våra sinnen bo
hoppet är vår vän
och vi dess löften tro
när vi knyta förbund i den lund
där de härliga lagrarna gro
där de härliga lagrarna gro
hurra!


det blir nog bäst om jag bara är tyst nu och väntar in morgondagen så kommer den leda mig rätt