eyes are underneath the ground
i ett ödeläggande besök i någon slags bemuntringsfas fastnade jag i självömkan, förgångna tankar och besegringar. en drastisk förändring krävde en del utav mig själv en gång för länge sedan och jag tycks inte kunna ta mig ur den situation jag försattes i. trots övertalning om visst då tycktes det lysa igenom ganska klart och tydligt om vad som i ärlighetens namn beviljar. kan jag vara så genomskinlig och ändå inte förstå? är jag i en persvaderande process och förr eller senare ska förstås? svaren att giva, och sannolikheten om att ta. först och främst och nu och då borde jag nog mest bara andas. ta djupa sådana svåra och fördriva tid som aldrig förr. tankegången får ta densamma väg som länge tillbaka sålänge den inte raserar vad jag byggt upp under en längre tid.
Kommentarer
Trackback