the man in the long black coat
stum, och ordföljden vila i frid börjar nästan kännas frekvent dock ändå alltid så markant mållös. jag har tårar som vill sippra men jag tillåter dem inte. som ett glasklart perspektiv på en surrealistisk situation betraktar dem mina fingrars fusion och tankegångs frustration. jag kan bara inte bestämma mig. argsint, ledsam, panikartad. hela kroppen skakar i brist på en rätt och riktig reaktion. djupa, tunga, sorgsna andetag resulterar i gallskrik. ett försök att komma i kontakt med verkligheten.
Kommentarer
Trackback